Jag är inte den personen som i första taget delar med mig utav mina problem. Jag försöker att lösa dem själv tills jag inser att det inte fungerar, då bryter jag ihop. I mars fick jag ett problem som inte liknade något problem jag haft tidigare, ändå har jag ändå blivit förföljd och fått ha polisövervakning. I april någongång gick jag in i en depression vilket omgivning fick lida av. Jag grät minst 2 gånger om dagen, ibland grät jag även mig till sömns.
 
Därefter kom sommaren som fick mig att må bättre och så har jag mått sedan dess, bättre men inte mer. Efter 6 månader mår man bättre men inte mer. Det som gör mig ledsen är att experterna inte sätter sig in i det, de förstår verkligen inte den enorma smärtan man får stå ut med 24/7. Det är inte bara jag som upplever detta utan alla de som är drabbade. Tabletter kan jag få, tabletter som lindrar tillfälligt men när tabletterna är slut är helvetet där igen.
Att vara utan problem är ovärderligt men det förstår man inte förrän man har problem.