I TORSDAGS var dagen vi alla aldrig ville skulle komma, mormors begravning. Den blev jättefin, många sa att det var den finaste begravningen de någonsin vart på och jag instämmer. Det var inte en massa snack om gud hit och dit utan prästen pratade mest om att döden kommer drabba oss alla en gång med mera. Vi hade valt fina låtar, ( Isa spelade otroligt vackert)sedan spelade vi även mormor och morfars låt. Jag satt jämte morfar under begravningen och när låten sättes igång trodde jag att morfar skulle tuppa av, han sa själv att han drabbades av panik. Men det är inte så konstigt, inget drömläge direkt. Min mamma och min morster läste även ett tal som handlade om mormor, vilket gjorde hela begravningen väldigt personlig.

Jag drabbades av någon slags panik så fort jag kom in i kapellet och såg kistan, alla blommor och ljusen. Började störtlipa. Omkring hundra personer närvarade vid begravningen, tyvärr var det en del som inte kunde komma men så är det. Emelie och Viktor kom iallafall vilket betydde oerhört mycket för mig. 

I tisdags var jag och "kollade" på mormor för sista gången. Hon var fortfarande brun som alltid i ansiktet men henne händer var likbleka. Detta kanske låter konstigt men medans jag stod där och grät så försökte jag med all min tankekraft att få henne vid liv, som ni förstår utan resultat. Jag gav henne iallafall ett avskedsbrev, innehållet står mellan mig och mormor. Min mormor var älskad av många men för mig betydde hon något speciellt vilket jag alltid kommer att minnas<3